Vätternrundan avklarad - 3/4 av en Svensk Klassiker

Så var det äntligen över för denna gång och även fast kroppen är slut och knäna värker, så känns det riktigt bra. Årets Vätternrunda kan sammanfattas som bra, men riktigt blåsig under större delen av sträckan.

Äntligen i mål, lägg märke till den fantastiskt goda baguett-biten i handen.

14:38 kom jag i mål, 12 timmar och 44 minuter efter start och jag möttes av min familj som gav mig en blomkrans, en nallebjörn och en bit baguette (fantastiskt gott). Medans jag stod i kön för att få min medalj såg speakern som välkomnade alla cyklister nallen kring halsen och kunde inte låta bli att intervjua mig. Hon frågade vad jag ville mest av allt just då och jag sade att jag bara ville lägga mig ned och ta det lugnt.

Jag och en hel drös cyklister pustar äntligen ut. Lägg märke till att flaggorna fladdrar i vinden.

Kort därefter kom jag ut ur målfållan och fick äntligen krama min familj som mötte mig. De hade med sig mat och en picnic-filt och vi letade rätt på en plats i parken där vi slog oss ned tillsammans. De behandlade mig verkligen som en kung (jag = bortskämd) och matade mig med baguette, aioli (mega-fantastiskt gott om jag jämför med sötsliskiga energi-bars, gel, honungsvatten, sportdryck, osv), jordgubbar, kramar, massage, cola. Helt underbart skönt!

Livet känns underbart och smaken av aioli tillsammans med baguett, cola, jordgubbar och kaffe var obeskrivlig!

Som jag skrev i början var Vätternrundan riktigt blåsigt detta år. Nästa år får vi se om jag får känna på hur det är att cykla i regn; vem vet hur vädret kommer att bli då? För min del är Vätternrundan ett bra sätt att hålla sig i form och jag ser den inte som en tävling. Fast det vore ju ballt att spräcka tiden på tio timmar. :-)

Ps: Kom ihåg att vindstilla är också motvind om du cyklar i 30 km/h. Om du inte tror mig kan du ju prova på fenomenet hamsterkäft genom att säga Aaaa samtidigt som du sträcker ut huvet ur bilen eller båten när du håller en ungefärlig motsvarande hastighet. /ds ;)

Vätternrundan 2007 - Under loppet

Strax före starten klockan 01.56 på lördagsmorgonen.

Jag startade 01.56 och gav mig iväg i natten tillsammans med ett gäng andra cyklister. Det var riktigt kallt och kändes skönt när vi väl kom iväg eftersom att kroppen fick börja arbeta. Jag tyckte att den första biten gick riktigt bra och höll ett ganska högt tempo. Före Gränna (80 km) hamnade jag i en klunga som höll mitt tempo och efter ett tag förstod jag att det var bara ett par av de som fanns med som cyklade tillsammans. En sak som märktes var att det var få som var villiga att turas om att dra. Det är ju inte så lätt att veta hur man skall göra men det finns ju några väl beprövade sätt, dvs antingen öppna käften och fråga eller bara ta bara kommandot, så jag tog mig fram och började turas om att dra. Två av de som cyklade i klungan hette Per och Lars och kom från Årjäng och vi höll ihop enda fram till strax före Jönköping. De frågade om jag skulle hänga med på Styrkepröven (540 km på mycket kuperad landsväg i norge), men jag sade att jag nog hoppar detta år. ;-) Per och Lars verkade vara riktigt rutinerade cyklister och hade cyklat Telemark Tours (bara 252 km kuperad landsväg i norge) för två veckor sedan. En annan sak de var noga att hålla koll på var pulsen i förhållande till farten. Jag tror faktiskt att det kan vara en bra idé att skaffa en pulsklocka.

I Jönköping (109 km) vart det ett kort stopp där jag åt korv med mos och snodde åt mig ett gäng bananer. Jag var noga med att hålla nere tiden för stoppet eftersom att jag hittills hade en bra medelhastighet på ca 32 km/h. Jag fortsatte mot Fagerhult (144 km) och nu började motvinden komma i form av kraftig sidvind. Eftersom att det var ordentlig sidvind var det inte mycket att tjäna på att cykla i klungor plus att det är en relativt konstant stigning mellan Jönköping och Fagerhult, så det var en riktigt jobbig etapp. Orken började tryta så jag fyllde på med energi-bars och söta vetebullar som jag svalde ned tillsammans med söt sportdryck. Precis allt var sött! Megablä för söta saker! Nåväl, om man ser till att svälja skiten snabbt och samtidigt tänker att det är bra för mig så går det bra.

Väl framme i Hjo (178 km) var jag riktigt trött och kände att jag inte kunde skjuta upp mitt viktiga möte med nummer två (tack för det pasta och carboloaders!), så jag tog mig till den mycket korta kön (ironi) som ledde till baja-majorna. Jag lade märke till att jag inte såg horisonten i riktning mot Hammarsundet vilket inte kändes så skönt med tanke på att jag skulle passera det om ett par timmar. När det äntligen vart min tur fick jag tillfälle att lära mig tros-tricket (byta/manipulera kläder utan att ta av sig dem, används flitigt av fruntimmer därav namnet) eftersom att det var stört omöjligt att ta av sig cykelbyxorna utan att ta av sig allt på överkroppen. Jag passade på att lämna in en del kläder eftersom att det blivit lite varmare plus att jag masserade in ormsalva (fungerade fantastiskt bra, rekommenderas varmt till ömma muskler) på lår- och vadmusklerna som värkte.

Jag rullade vidare mot Karlsborg (210 km) och nu kändes det mycket bättre både mentalt och i kroppen. Jag hade bra flyt och hittade en del klungor som höll min takt. Tyvärr såg jag en cyklist som ramlade och det verkade som om han/hon slog sig ordentligt. Jag undrar egentligen hur pass många olyckor som sker varje år? Det är ju inte konstigt att det är en del med tanke på att det är ca 17 000 cyklister som är i farten. Det Jag valde att cykla förbi Karlsborg för att i stället stanna i Boviken (232 km) där jag passade på att dricka kaffe (fantastiskt gott) och ta av mig min vindjacka eftersom att det blivit varmare.

Sträckan mellan Boviken och Hammarsundet (259 km) gick riktigt bra och jag hade mycket bra tempo. Jag höll ihop med en klunga på sju personer och vi turades om att dra en bra bit. En sak som jag lade märke till var att en del mer rutinerade cyklister hade skrivit lappar som de satt på sina ryggar med deras profil, dvs Janne, medelhastighet: 30-35 km/h, planerade stopp: Hjo, Boviken. Supersmart eftersom att då vet man ju på en gång vad personen är ute efter.

Den sista sträckan mellan Medevi (279 km) och målet (Motala 304 km) var jobbigast eftersom att jag var riktigt trött och att vinden blåste på rejält. Jag stannade till efter Medevi och mumsade cashewnötter (tack frugis) som jag sköljde ned med sötsliskigt gel och fick äntligen i mig lite salt. Det var många som var trötta och jag körde om lika många som körde om mig; alla har ju olika profiler gällande hastighet. Det var skönt att närma sig målet, nästan skönare detta år om jag jämför med förra året eftersom att då var det mycket mindre vind.

På besök i Fagersta & branden på Nisses

Äntligen framme i Fagersta!

Nu är det inte långt kvar tills det är dags för Vätternrundan som går av stapeln 01.56, lördagen den 16 juni. Jag har de-pimpat min hoj genom att skruva bort allt som väger något och som inte behövs. Träningen går riktigt bra och efter dagens cyklats så är jag uppe i 721 km sedan starten i april.

Planen för dagen var lika enkel som vanligt, dvs cykla till Fagersta, fika med gammel-svärmor och sedan cykla hem igen. Jag startade strax efter klockan tio och höll ett bra tempo på runt 30+ km/h. Eftersom att solen sken och att det inte fanns ett moln på himlen var jag mycket noga med att dricka med jämna mellanrum.

Först kom Surahammar, sedan Ramnäs och eftersom att det är mitträcken på sträckan mellan Ramnäs och Virsbo tog jag den gamla vägen mellan de två bruksorterna. Det var en fin sträcka att cykla och det jag cyklade förbi Ruukki (där en kompis jobbar), Uponor, med mera som låg strax utanför Virsbo i ett industriområde.

Sträckan Virsbo-Fagersta var ganska kuperad (backarna märks verkligen när man cyklar) men det är fint med vattnet plus att det var en bra väg att cykla på.

Väl framme i Fagersta tog jag mig till gammel-svärmor som bjöd på hallonsoda och sockerkaka (socker är bra men snabba kolhydrater, återkommer lite senare om det). Det var trevligt att träffa henne och hon berättade att hon och hennes man en gång hade cyklat ända till Göteborg i dagsetapper på tio mil. Inte illa faktiskt! Gamla människor har ofta mycket intressant att berätta som vi stressade ungdomar inte hinner lyssna på förrän vi själva blir gamla.

Nåväl, när det var dags att cykla hem igen såg jag till att fylla upp vattenflaskorna. Solsken och badväder är verkligen inget bra cykelväder om du tränar tempo så vattnet är livsviktigt! Jag kramade om gammel-svärmor och påbörjade min hemresa mot Västerås efter klockan två och cyklade förbi det gamla nedlagda bruket i Fagersta.

När jag kommit till riksväg 66 bestämde jag mig för att justera växlarna som irriterat mig ganska länge och efter en hel del mixtrande sade det bara smack-smack när jag växlade; skönt när saker och ting fungerar!

Hemresan var kämpig och det märktes efter ett tag då jag hade passerat Virsbo att energin började ta slut (sockerkaka = bara kortsiktig energi). Trötthet, huvudvärk, ingen ork ... inte bra, så jag fyllde på med en Gel (en sockersöt geleaktig sak du sprutar in i munnen, ungefär som tårtpynten man använder när man skriver namn på tårtan - jag har _självklart_ aldrig provat smaka på tårtpynt ;)) och med en powerbar (super-duper-special-müsli som blandats med en mega-söt smet som smakar något, t ex mango/hallon och som sedan täckts med en youghurt-chokladaktig-smet) - supergott! Det gick ett par kilometer och sedan fick Bamse i sig dunderhonungen till slut. Orken kom tillbaka och höll ända hem nu; på Vätternrundan kommer jag att se till att äta en bar eller någonting var femte mil för att inte gå tom på energi. Dricka är lika viktigt; iallafall för mig.

Dagens Road-Kills:

• En mås
• Ett rådjur
• En större fågel (ljusbrun)
• En grävling

Förra cykelturens Road-kills:

• En ekorre

Branden på Nisses

Jag kom fram till Nisses strax efter det att branden brutit ut.

Strax efter Lillhärad såg jag en rökpelare på flera hundra meter stiga upp från Erikslunds köpcentrum. Jag förstod på en gång att det inte var normalt och efter ca en mil var jag framme vid köpcentrat. Jag måste ha kommit strax efter att branden bröt ut och det kändes sorgligt att se allt av värde brinna upp. Det är inte bara värdet på det som brann som är sorgligt utan även det faktum att branden påverkar miljön på flera olika sätt.