Här kommer en liten rapport från Lidingöloppet som gick av stapeln den 26 september.
Detta år kan beskrivas med ett enda ord: OFÖRBEREDD!
Jag hade bara några ynka mil i benen inför årets lidingölopp och hade inte heller köpt en startplats i förväg. Med andra ord så var det väl en del tur och en hel del jävlar-anamma som gjorde att jag i alla fall genomförde loppet.
Jag lyckades i alla fall köpa en startplats på plats och det var med hårfin precision som jag fick tiden att gå ihop inför loppet eftersom att vi var framme i Stockholm ca 12.50 och sista starten gick 13.50 och med tanke på trafik och det vanliga hitta-hit-och-hitta-ditandet så var det inte gott om tid.
En lite lustig sak som inträffade då jag och Peter var på väg till starten var att jag gick FEL! Det kan ju tyckas lite konstigt att jag som genomfört Lidingöloppet tre gånger tidigare svänger till vänster i stället för till höger vid kyrkan och därmed hamnar ca 6 km från starten när det bara var tjugo minuter kvar. Det löste sig genom en tvärvändning och en hel del genvägar och vi, dvs jag och Peter var vid starten tio minuter före start. Bilden visar gärdet vi hamnade på då vi gått fel och på väg till starten trasslade jag in mig i en rosbuske (det var verkligen min dag) - två veckor senare klämde frugis ut en rostagg ur min arm! Det var bara liiite klantigt ;-)
Väl igång så sprang jag om några värnpliktiga som genomförde loppet i sina M90 - MYCKET MANLIGT! :-)
En vanlig dag i lidingöloppet, dvs pust, stånk och stön! Här hade jag fått upp farten och jag sprang tillsammans med Peter Westergård från Lund.
Frugis hade tagit sitt förnuft till fånga och valt att inte genomföra Lidingöloppet i år, dels eftersom att hon inte var riktigt i form, men även för att hon inte haft tid till att löpträna (all vår tid har gått till att renovera stugan).
Det är så här det se ut för det mesta... en massa ben över stock och sten. Jag och Peter pratade medan vi sprang och det bidrog nog till att tiden gick fortare.
En tanke som slog mig under tiden jag sprang var att det gick bättre än jag trodde. Det är en skön känsla som infinner sig när det blir ensiffrigt - vare sig det är Vätternrundan, Vasaloppet eller Lidingöloppet så känns det skönt när jag passerar den gränsen. På Vansbrosimmet är det skönt när jag passerar kröken efter lite mer än två kilometer. Efter två mil ökade jag tempot något och Peter fortsatte i det tempo vi hade hållt fram tills dess.
Det är roligt med alla som tittar på och en del ger lite extra. Här passerar jag en kör som stod någonstans efter två mil.
Här är jag vid början på den ökände Abborrbacken och jag valde som vanligt att lunka/gå uppför den. Det är helt idiotiskt att springa uppför den om du inte är ordentligt tränad inför loppet.
Aftonbladets Sportbilage-gäng var där som vanligt. De brukar alltid stå någonstans nära slutet och heja på de som deltar i loppen.
En kilometer kvar! Snacka om skön känsla! Jag valde att spurta de sista fyrahundra metrarna och det märktes väldigt snabbt hur slut jag egentligen var i kroppen. Efter tvåhundra meter var det bara slut kvar i benen och jag orkade nästan inte springa längre. All energi försvann på tvåhundra meter!
När jag väl kom in i mål letade jag rätt på frugis och efter en liten stund träffade jag på Peter som kom in ca tjugo minuter efter mig.
Löprundan tog 3 timmar och 15 minuter detta år och mitt mål var väl egentligen att ta mig runt så jag var riktigt nöjd med den tiden.
Det blev rätt så intressanta bilder med mobilkameran - riktiga action-pics må jag säga.
