Cykel Vasan 2011

Vasaloppet har ju under en längre tid regerat under vinterhalvåret i Sälen och i tillägg till Vasaloppet så har Kort-Vasan, Skejt-Vasan, Stafett-Vasan, Halv-Vasan, Tjej-Vasan, Vasaloppet Öppet Spår (söndag och måndag) tillkommit under åren som har gått sedan starten för 80 år sedan.

Cykelvasan är en av de absolut senaste tillskotten till Vasa-familjen utöver en stafett-variant av Vasaloppet där man i ett team springer hela loppet.


Dags att ge sig av på morgonkvisten. Som vanligt var alla deltagarna indelade i olika startgrupper. Jag och Christopher var i samma startgrupp och det var första gången vi tog en cykeltur till Mora.

Första sträckan gick på bilväg som till en början var asfalterad, men som sedan övergick till grusväg. Det gick till en början mycket uppför men jämnade ut sig efter ett tag.


Det märktes TYDLIGT vem som nyligen hade cyklat Vätternrundan och vem som hade suttit och lirat dataspel och mumsat godsaker (Ok, jag mumsar också godsaker, men jag rör lite mer på mig). Jag minns att jag cyklade på uppför backen och vände mig om efter en stund för att höra hur det gick, men det var ingen son där utan någon annan. När jag kom upp på backkrönet ställde jag mig bredvid och kollade på förbipasserande cyklister och efter en stund kom det en stackare som ledde sig cykel ;-)


Ok, då drar vi igen! Pusta kan man göra senare!


Här passerar vi 30 km av de totalt 90 km som vi skulle cykla.
Sonen cyklar i mitten i blå tröja.


Christopher vid en av kontrollerna längs vägen. Vi stannade till och fyllde på med energi och vätska ofta. Frugan, dottern och hunden följde även oss längs vägen och mötte upp oss framme i Mora.


Framme! Lika skönt, men inte lika jobbigt som det brukar vara när jag åker Vasaloppet. En avgörande faktor som bestämmer hur "bekväm" cykelturen kommer att bli är som vanligt träning och tack vare Vätternrundan så var jag i bra form.


Sonen framme i mål. Vi cyklade tillsammans hela tiden och det märktes på slutet att det började bli lite kämpigt. Grymt bra jobbat! Första Vasaloppet!


Rast, vila, lugn och ro framme i Mora. Frugan, dottern och vår hund mötte oss och såg till att vi hade allt vi behövde. Grymt skönt att vara framme! Ännu skönare att veta att vår badtunna var uppvärmd och väntade på oss hemma i Sälen.


Våra cyklar som vi hyrde på Kaisers Skidbod i Sälen. Trek har riktigt bra grejer och jag var riktigt nöjd med min cykel. Nästa år tänker jag köpa en egen MTB till mig och frugis som vi kan ha i Sälen.

Vilopaus…

Hmmm, livet blir inte alltid som man tänkt sig och efter en liten cykeltur i Sälen tvingas jag att ta det lugnt i närmare två månader.

Det var en vanlig solig lördag i Sälen och jag, sonen och en kompis (L) skulle cykla downhill. Vi hyrde cyklar och skyddsutrustning för en dyr penning för att sedan ta oss ner för de olika cykelbanorna i Lindvallen.

När jag nästan var nere under första åket råkade jag ut för att mitt framdäck skar ner i gruset i ca 25-30 km/h vilket gjorde att jag till slut tappade balansen över cykeln och flög över styret. Jag landade på min ena axel som fick ta den absolut största smällen vilket gjorde att även mitt nyckelben i princip krossades vid fallet. Snacka om ironi; första åket, fint väder, trevligt sällskap, jättetaggad, längtat efter att få cykla downhill, … nåväl, vad gör man? Frugis såg att jag ramlade och sade “att det var nog inte så farligt” till min kompis flickvän (M), och det var ju egentligen inte någonting speciellt med min vurpa; folk vurpar ju hela tiden, men när jag inte reste mig efter fallet förstod hon att jag hade gjort illa mig.

Bilden visar nyckelbenet som är krossat. I normala fall skall det vara som en båge från fästet till vänster till fästet till höger. Det syns tydligt att jag fått en rejäl smäll på mitten av benet.

Det var ca 17 år sedan jag bröt någonting vitalt senast (lilltår räknas inte) så jag visste att det var någonting som inte stod rätt till när jag “rullat klart” vid fallet. Självklart blir man lite omtumlad, men det kändes inte som det brukar göra utan jag kände att någonting inte stod rätt till och när min cykelkompis (L) tog sig en titt på min axel såg han att den var rejält framskjuten. Frugis såg till att en som arbetar på Lindvallen kom upp en en fyrhjuling och det var nog lika bra det eftersom att jag kände mig rejält svimfärdig (jag brukar känna mig svimfärdig när jag gör mig illa). Jag åkte tillbaka till stället där jag hyrt cykel och utrustningen och fick hjälp med att ta reda på hur det stod ställt. Mannen som tog hand om mig var utbildad sjukvårdare och kunde snabbt konstatera att det var nyckelbenet som var problemet (det var även för den delen den absolut vanligaste skadan som folk råkar ut för när de cyklar downhill). Han gav mig en mitella och sade att det var bara att ta sig till lasarettet i Mora för att röntga skadan. Det var bara för mig och frugis att sätta oss i bilen för att ta oss till Mora medans sonen och min kompis cyklade vidare.

Väl framme i Mora fick vi uppleva den underbara känslan av att vänta in absurdum. Efter flera timmars väntan fick jag informationen att jag skulle komma till ett annat rum och en liten strimma hopp tändes om att få någon klarhet i hur det stod still, men det visade sig snart att det var många som råkat ut för olyckor under samma dag och när det sedan kom in ett trauma (tror att det var en trafikolycka) så vart det direkt helt becksvart när det gällde hopp om att få någon hjälp. Efter ett kort rådslag med frugis bestämde vi oss för att åka tillbaka till stugan i Sälen eftersom att det var inte så troligt att jag skulle få någon hjälp (jag hade ju bara ett brutet nyckelben) och att det bästa vore att kolla upp allting i Västerås på måndagen då det troligtvis var mycket lugnare på akuten. Så vi åkte hem och det var ingen större fara med mig bortsett från att jag hade ont och tog det ordentligt lugnt med min västra arm. Jag var lite orolig för hur det skulle gå att sova, men det var inga problem, bara jag tog det lugnt med armen och sov på rygg.

På måndagen åkte jag till akuten tidigt och efter att ha röntgats och efter den traditionsenliga väntan som alltid uppstår på sjukhus så fick jag träffa en mycket trevlig läkare som berättade om hur det stod till. Mitt vänstra nyckelben var i princip krossat, dvs brutet på flera platser och han rekommenderade att det inte skulle opereras. Det finns flera anledningar till varför man inte väljer att operera nyckelbensfrakturer och bland dessa kan jag nämna att det inte blir speciellt mycket bättre, det blir ett fult ärr och att infektionsrisken är hög (i tillägg kan jag nämna att det i så fall skulle innebära en operation mitt i rötmånaden vilket är någonting som läkare försöker undvika så gott det går). Jag fick recept på smärtstillande och rekommenderas att bara ta det lugnt med armen.

Samma bild som ovan men från en annan vinkel. 

Efter en vecka var jag på återbesök och efter röntgen visade det sig att frakturen så likadan ut och att inga förändringar hade skett. Jag vart osäker på om det inte skulle krävas ett åttaförband (man lägger bandage som en åtta kring axlarna för att fixera dem) eller om det kanske ändå var bäst att operera nyckelbenet för att det skulle bli bra, så jag kontaktade en privat läkare för att på så sätt få en second opinion på skadan och med lite tur fick jag på mycket kort varsel en tid i Stockholm samma dag. Vi åkte dit, frugis och jag, och efter att ha blivit undersökt av den andra läkaren berättade han mer utförligt vad som sker i kroppen när benbrott läker och vad som kommer att ske framöver. Även han var emot att operera och det kändes bra eftersom att jag själv kände att det var bäst att låta kroppen läka själv. Om allt vill sig väl så kommer jag att få så gott som återställd rörlighet i armen, men det kommer att ta lite tid, kanske upp till 5 månader.

För min egen del har detta lilla oplanerade stopp i livets maskineri varit någonting nyttigt och som jag har försökt att göra till någonting positivt. Jag har vart tvungen att göra avkall på saker och ting och att varva ner mitt i all stress. Våren har varit stressig med en hel del bollar i luften för det mesta, så nu har jag fått tid över till annat som jag i normala fall inte skulle ha prioriterat (som t ex att blogga).

Det är viktigt att försöka att se positivt på saker och ting – mitt mål just nu är att kunna simma crawl före jul och jag kommer naturligtvis inte att ge upp cyklingen bara för ett missöde.

Lidingöloppet 2009

Här kommer en liten rapport från Lidingöloppet som gick av stapeln den 26 september.

Detta år kan beskrivas med ett enda ord: OFÖRBEREDD!

Jag hade bara några ynka mil i benen inför årets lidingölopp och hade inte heller köpt en startplats i förväg. Med andra ord så var det väl en del tur och en hel del jävlar-anamma som gjorde att jag i alla fall genomförde loppet.

Jag lyckades i alla fall köpa en startplats på plats och det var med hårfin precision som jag fick tiden att gå ihop inför loppet eftersom att vi var framme i Stockholm ca 12.50 och sista starten gick 13.50 och med tanke på trafik och det vanliga hitta-hit-och-hitta-ditandet så var det inte gott om tid.

 
En lite lustig sak som inträffade då jag och Peter var på väg till starten var att jag gick FEL! Det kan ju tyckas lite konstigt att jag som genomfört Lidingöloppet tre gånger tidigare svänger till vänster i stället för till höger vid kyrkan och därmed hamnar ca 6 km från starten när det bara var tjugo minuter kvar. Det löste sig genom en tvärvändning och en hel del genvägar och vi, dvs jag och Peter var vid starten tio minuter före start. Bilden visar gärdet vi hamnade på då vi gått fel och på väg till starten trasslade jag in mig i en rosbuske (det var verkligen min dag) - två veckor senare klämde frugis ut en rostagg ur min arm! Det var bara liiite klantigt ;-)

Väl igång så sprang jag om några värnpliktiga som genomförde loppet i sina M90 - MYCKET MANLIGT! :-)

En vanlig dag i lidingöloppet, dvs pust, stånk och stön! Här hade jag fått upp farten och jag sprang tillsammans med Peter Westergård från Lund.

Frugis hade tagit sitt förnuft till fånga och valt att inte genomföra Lidingöloppet i år, dels eftersom att hon inte var riktigt i form, men även för att hon inte haft tid till att löpträna (all vår tid har gått till att renovera stugan).

Det är så här det se ut för det mesta... en massa ben över stock och sten. Jag och Peter pratade medan vi sprang och det bidrog nog till att tiden gick fortare.

 
En tanke som slog mig under tiden jag sprang var att det gick bättre än jag trodde. Det är en skön känsla som infinner sig när det blir ensiffrigt - vare sig det är Vätternrundan, Vasaloppet eller Lidingöloppet så känns det skönt när jag passerar den gränsen. På Vansbrosimmet är det skönt när jag passerar kröken efter lite mer än två kilometer. Efter två mil ökade jag tempot något och Peter fortsatte i det tempo vi hade hållt fram tills dess.

 
Det är roligt med alla som tittar på och en del ger lite extra. Här passerar jag en kör som stod någonstans efter två mil.

Här är jag vid början på den ökände Abborrbacken och jag valde som vanligt att lunka/gå uppför den. Det är helt idiotiskt att springa uppför den om du inte är ordentligt tränad inför loppet.

Aftonbladets Sportbilage-gäng var där som vanligt. De brukar alltid stå någonstans nära slutet och heja på de som deltar i loppen.

 

En kilometer kvar! Snacka om skön känsla! Jag valde att spurta de sista fyrahundra metrarna och det märktes väldigt snabbt hur slut jag egentligen var i kroppen. Efter tvåhundra meter var det bara slut kvar i benen och jag orkade nästan inte springa längre. All energi försvann på tvåhundra meter!

När jag väl kom in i mål letade jag rätt på frugis och efter en liten stund träffade jag på Peter som kom in ca tjugo minuter efter mig.

Löprundan tog 3 timmar och 15 minuter detta år och mitt mål var väl egentligen att ta mig runt så jag var riktigt nöjd med den tiden.

Det blev rätt så intressanta bilder med mobilkameran - riktiga action-pics må jag säga.

Vansbrosimmet 2009

Jaha, då var det dags för Vansbrosimmet igen och eftersom att den mesta av tiden då jag skulle ha tränat i stället har gått till att renovera vår stuga i Sälen, så valde jag att skippa tidspressandet för att i stället satsa på kvalitet och lugn och ro... eh, det kanske var fel år att välja just det med tanke på att det var 15,5°c i vattnet och ca 10° c i luften; det var alltså varmare i det kalla vattnet än i luften. Under dagen blev det dock lite varmare och jag vill minnas att vi såg solen på väg hem från Vansbro.

 

På väg från Sälen till Vansbro åkte vi genom Malung (tror jag det var) där en hel del gräsmattor låg under vatten. Det har regnat mycket under de senaste dagarna, inte minst i Sälen vilket märktes på vattennivån i Västerdalälven.

 

Nästan hela familjen samlade strax före start. Frugis var "lite" orolig inför den stundande simturen. Medan husse och matte simmade tog dottern hand om Cleo.

Som vanligt var det en hel del människor vid starten; både simmare och anhöriga och påhejare. Det började kännas lite "jaha, då var det dags igen", fast jag har ju övat två år redan så jag visste vad jag gett mig in på.

Under själva simturen tyckte jag att det mesta "flöt" på ganska bra. Jag körde mestadels bröstsim detta år eftersom att jag bestämde mig för att simma tillsammans med frugis (som fullföjde sin första svenska klassiker idag) och tiden landade på 1 timma och 13 minuter.

Det var som sagt kallt i vattnet, men en sak jag tänkte under tiden jag simmade var att "jag tycker om det här", dvs jag gillar de olika grenarna som ingår i klassikern (och inte när det är skitkallt, regnigt, ...).

Detta var min tredje svenska klassiker och det har varit en balansgång kantat med en hel del tur att jag klarat av att genomföra de fyra olika grenarna (Lidingöloppet, Vasaloppet, Vätternrundan  och Vansbrosimmet) i ett sträck, dvs tolv grenar i en sekvens. Förra året var det på håret att jag kunde genomföra Vätternrundan på grund av en förkylning jag drog på mig bara några dagar före själva loppet.

Under simturen såg jag en mås som låg i ett rede på en pinne och glodde på alla glada simmare. En tant som satt i en följebåt ropade "en kilometer upp", dvs en avklarad kilometer i samband med en av broarna. Vi kröken förväntade jag mig att vattnet i Västerdalälven skulle vara mycket kallare än vattnet i Vanån, men vattnet var "lika varmt" till skillnad från första året jag simmade då det tydligt märktes att det var en temperaturskillnad mellan de olika älvarna. Det satt två gubbar vid kröken och en av gubbarna höll upp en klocka så att man skulle kunna hålla rätt på tiden och en skylt som löd "853,13 meter kvar!!!". I samma veva kom en ordentlig skur ovanifrån, men det gjorde inget eftersom att kroppen hade vant sig med kylan.

Som jag skrev så var det mycket vatten i älven vilket gjorde att det var riktigt strömt i Västerdalälven. Jag minns vid ett tillfälle att jag såg beslagen på en brygga varpå jag simmade ca två minuter och sedan tog en titt och såg att beslagen var kvar. Strömmen var inte det enda problemet utan även alla simmare som sparkades, sparkade och simmade på varandra (det var totalt ca 9 500 simmare som deltog). Jag hoppas att det blir lite bättre väder nästa år.

Ett superstort grattis till frugis som blev en svensk klassiker idag!

Läs gärna om mitt första Vansbrosim på följande länk:
http://dandarache.blogspot.com/2007/07/vansbrosimningen-avklarad-44-av-en.html

Resultatjakt

Det finns en mycket bra tjänst på nätet för folk som idrottar och gärna vill veta hur det gått i t ex Vätternrundan eller Lidingöloppet.

Kolla in på Resultatjakt.se för att se hur det gick/har gått i de lopp du deltagit i.

Tack Janne och Kalle för tipset!

Vätternrundan 2009

Årets upplaga av Vätternrundan bjöd på både vind och regn och det kändes lite väl tungt inför starten på lördagsmorgonen. Jag hade lusläst väderleksrapporterna på både SMHI och på www.YR.no (bra norsk väderlekstjänst) och det såg mörkt ut, dvs både regn och blåst vilket inte är en bra kombination. Nåväl, vädrets makter rår ingen på och det är bara att ta det vi får.

Detta var mitt fjärde varv runt sjön Vättern och till skillnad från förra året så var både jag och frugis friska i år. Inför förra årets Vätternrunda blev jag rejält förkyld och fick 40 grader feber bara 10 dagar före och det var med nöd och näppe som jag kunde ge mig iväg. Lyckligtvis hann jag bli frisk tills det var dags att rulla iväg, men tyvärr blev frugis sjuk under loppet och blev tvungen att bryta i Fagerhult efter drygt halva rundan.

Mitt mål med årets runda var satt på kring tio timmar och det kändes rimligt eftersom att jag hunnit med en del långturer tillsammans med frugis där vi cyklat  ca 150 km i trakterna kring Västerås plus att jag i år cyklade tillsammans med Västerås Cykelklubb (VCK).

Inför starten delades de ca 50 medlemmarna från VCK upp i olika grupper beroende på vilka tider de satsade på. Min grupp siktade på ca 10 timmar och på en medelhastighet på 35 km/h. Vi startade som startgrupp 259 klockan 04.36 på lördagsmorgonen och rullade iväg i gryningen.

 

Strax efter Gränna (ca 80 km) stannade vi till för en kort kisspaus på Kaxholmen och jag passade på att ta en bild på det fina vädret. Det hade blåst, regnat, stänkt och gått undan i en ganska så bra hastighet från starten i Motala. Tror att vi låg på en medelhastighet på över 35 km/h.

Nästa stopp blev i Fagerhult som ligger efter Jönköping. Då hade vi cyklat mer än 140 km. Jag fyllde på med energi och drack den fantastiska blåbärssoppan (mums) som alltid brukar finnas i dessa sammanhang. I samma veva gjorde jag mig av med min regnponcho (även känd som spinnakern) som fungerat som segel under ett par mil. Tips: cykla inte med regnponcho! Löfte: Nästa år kommer jag att ha en regnjacka.

 

Att cykla i klunga är en av grundförutsättningarna för att komma ner i tid då man cyklar t ex Vätternrundan. Vi var kring 20 personer som turades om att dra i det gäng jag cyklade med och längst bak hade vi en grindvakt som såg till att det inte kom in andra cyklister i vårt gäng. Vi som cyklade i ett team hade hyfsat bra koll på varandra, men det kan bli riktigt farligt om det kommer in någon annan cyklist som inte riktigt vet hur vi cyklar. När man cyklar i klunga signalerar man hela tiden till varandra plus att de flesta turas om att dra. För att det skall fungera med rotationen har man på förhand bestämt vilket led som skall gå fram respektive bak. Den eller de som drar brukar i regel ligga längst fram ca en minut för att sedan släppa fram nästa person. Det finns lite olika varianter, men denna variant är den jag cyklat mest i.

Under loppet såg jag bara en olycka där två cyklister hade ramlat och det är min absolut största skräck att ramla eller vurpa ordentligt. Jag råkade ut för ett tillbud då jag cyklade in i cyklisten framför mig då vi trampade upp för en backe. Lyckligtvis gick det bra och vi lyckades avvärja faran, men det var bra nära att jag vurpade.

 

Jag nämnde tidigare min spinnaker (segel), dvs min regnponcho som fladdrade fint i vinden och tillsammans med stänk från cyklarna framför stänkte det ganska fint emmelanåt.

Jag kommer smaken av salt som jag hade i trakterna kring Gränna. I tillägg till det så knastrade det rätt fint i munnen.

Friskvård på hög nivå!

 

Dags att lämna depån vid Stora Hammarsundet (258 km). Vi stannade till en kortis och fyllde på vatten. Jag hade varit smart nog att suga i mig en hel förpackning gel i Karlsborg (ca 5 mil tidigare) vilket inte var så bra eftersom att det stod att det var 3 doseringar som inte skulle tas vid samma tillfälle. Jag fick grymt ont i magen och jag var rädd ett tag att jag skulle bli tvungen att bryta; dock blev det bra igen efter mängder av vatten plus en banan och några vetebullar.

Vid Karlsborg splittrades klungan en stund eftersom att det vart ett litet missförstånd där ett gäng åkte in i depån för att fylla på vatten och det andra fortsatte en bit för att sedan stanna. Detta ledde till att mitt gäng på 5 personer cyklade själva tills dess vi kom ifatt de andra ca 6 mil senare.

 

Framme i mål kändes det grymt skönt att ha tagit sig igenom hela rundan än en gång. Det bjöds på pastasallad som vanligt och till de serverades det kall lättöl. Det är sällan en lättöl smakar så gott som efter ett varv runt Vättern.

Tiden slutade på 10 timmar och 22 minuter och av denna tid låg 37 minuter på olika stopp, dvs kisspauser osv. Medelhastigheten låg på 31,5 km/h och toppfarten på 60 km/h.

 

På bilden syns en del av de som var med i min klunga plus frugis som välkomnade oss vi målet. Jag skulle vilja tacka Västerås Cykelklubb och de andra som fanns med i min klunga (Thomas, Kenneth, Nicklas, Janne med flera) - grymt bra jobbat och tack för bra draghjälp. Vi ses nästa år!

Frugis var både glad och fräsch efter att ha tagit sig i mål på 13 timmar. Grymt bra jobbat! Nästa år vill jag att du hänger på i mitt gäng.

Självklart kom solen när vi åkte hem, men som tur var försvann den när vi närmade oss Västerås.

På cykeltur i Västmanland ...

Det har blivit en del cyklande inför den stundande Vätternrundan som äger rum nästa helg och här kommer några bilder jag tog längs vägen under gårdagen.

Totalt vart det 150 km, dvs halva Vätternrundan, och det var en bra tur vi tog jag och frugis. Vädret var växlande som vanligt och det kom några droppar i trakterna kring Sala.

Först tog vi oss från Erikslund till Irsta via Anundshög. Frugis hade cyklat denna väg tidigare och visste vart vi skulle ta vägen.

Efter Irsta tog vi oss förbi Kungsåra och sedan över E18 vidare förbi Nykvarn och sedan till Orresta.

Jag såg en rolig brevlåda längs vägen. Tror att det var i trakterna kring Fjärdhundra. Vi gjorde en liten smygvisit i Upplands Län under vår lilla tripp.

Första tecknet på att vi närmar oss Sala då vi cyklade på riksväg 70.

Äntligen framme, tror att det var kring 92 km. Vi stannade på en mack och åt en macka, dricka, bulle och choklad!!! 

Salbohed - här bor det bönder... eller?

På väg genom Sätrabrunn gick det bra och jag tror att vi snittade på ca 35 km/h.

Haraker blåste vi igenom på noll-komma-swisch!

Skultuna - metropolen alla vill till! Här bodde jag under två år då min mor drev brukshotellet och Skultunabadets servering.   

När vi passerat Skultuna tog vi oss via Rönnby vidare till stan via Biskopsängen och målet var att ta oss till Kraftvärmeverket eftersom att vi bestämt oss för att det skulle stå mer än 150 km på hastighetsmätarna. Efter det vart det hem till gården där vi tog det lugnt med grillad mat.