Strax före starten klockan 01.56 på lördagsmorgonen.
Jag startade 01.56 och gav mig iväg i natten tillsammans med ett gäng andra cyklister. Det var riktigt kallt och kändes skönt när vi väl kom iväg eftersom att kroppen fick börja arbeta. Jag tyckte att den första biten gick riktigt bra och höll ett ganska högt tempo. Före Gränna (80 km) hamnade jag i en klunga som höll mitt tempo och efter ett tag förstod jag att det var bara ett par av de som fanns med som cyklade tillsammans. En sak som märktes var att det var få som var villiga att turas om att dra. Det är ju inte så lätt att veta hur man skall göra men det finns ju några väl beprövade sätt, dvs antingen öppna käften och fråga eller bara ta bara kommandot, så jag tog mig fram och började turas om att dra. Två av de som cyklade i klungan hette Per och Lars och kom från Årjäng och vi höll ihop enda fram till strax före Jönköping. De frågade om jag skulle hänga med på Styrkepröven (540 km på mycket kuperad landsväg i norge), men jag sade att jag nog hoppar detta år. ;-) Per och Lars verkade vara riktigt rutinerade cyklister och hade cyklat Telemark Tours (bara 252 km kuperad landsväg i norge) för två veckor sedan. En annan sak de var noga att hålla koll på var pulsen i förhållande till farten. Jag tror faktiskt att det kan vara en bra idé att skaffa en pulsklocka.
I Jönköping (109 km) vart det ett kort stopp där jag åt korv med mos och snodde åt mig ett gäng bananer. Jag var noga med att hålla nere tiden för stoppet eftersom att jag hittills hade en bra medelhastighet på ca 32 km/h. Jag fortsatte mot Fagerhult (144 km) och nu började motvinden komma i form av kraftig sidvind. Eftersom att det var ordentlig sidvind var det inte mycket att tjäna på att cykla i klungor plus att det är en relativt konstant stigning mellan Jönköping och Fagerhult, så det var en riktigt jobbig etapp. Orken började tryta så jag fyllde på med energi-bars och söta vetebullar som jag svalde ned tillsammans med söt sportdryck. Precis allt var sött! Megablä för söta saker! Nåväl, om man ser till att svälja skiten snabbt och samtidigt tänker att det är bra för mig så går det bra.
Väl framme i Hjo (178 km) var jag riktigt trött och kände att jag inte kunde skjuta upp mitt viktiga möte med nummer två (tack för det pasta och carboloaders!), så jag tog mig till den mycket korta kön (ironi) som ledde till baja-majorna. Jag lade märke till att jag inte såg horisonten i riktning mot Hammarsundet vilket inte kändes så skönt med tanke på att jag skulle passera det om ett par timmar. När det äntligen vart min tur fick jag tillfälle att lära mig tros-tricket (byta/manipulera kläder utan att ta av sig dem, används flitigt av fruntimmer därav namnet) eftersom att det var stört omöjligt att ta av sig cykelbyxorna utan att ta av sig allt på överkroppen. Jag passade på att lämna in en del kläder eftersom att det blivit lite varmare plus att jag masserade in ormsalva (fungerade fantastiskt bra, rekommenderas varmt till ömma muskler) på lår- och vadmusklerna som värkte.
Jag rullade vidare mot Karlsborg (210 km) och nu kändes det mycket bättre både mentalt och i kroppen. Jag hade bra flyt och hittade en del klungor som höll min takt. Tyvärr såg jag en cyklist som ramlade och det verkade som om han/hon slog sig ordentligt. Jag undrar egentligen hur pass många olyckor som sker varje år? Det är ju inte konstigt att det är en del med tanke på att det är ca 17 000 cyklister som är i farten. Det Jag valde att cykla förbi Karlsborg för att i stället stanna i Boviken (232 km) där jag passade på att dricka kaffe (fantastiskt gott) och ta av mig min vindjacka eftersom att det blivit varmare.
Sträckan mellan Boviken och Hammarsundet (259 km) gick riktigt bra och jag hade mycket bra tempo. Jag höll ihop med en klunga på sju personer och vi turades om att dra en bra bit. En sak som jag lade märke till var att en del mer rutinerade cyklister hade skrivit lappar som de satt på sina ryggar med deras profil, dvs Janne, medelhastighet: 30-35 km/h, planerade stopp: Hjo, Boviken. Supersmart eftersom att då vet man ju på en gång vad personen är ute efter.
Den sista sträckan mellan Medevi (279 km) och målet (Motala 304 km) var jobbigast eftersom att jag var riktigt trött och att vinden blåste på rejält. Jag stannade till efter Medevi och mumsade cashewnötter (tack frugis) som jag sköljde ned med sötsliskigt gel och fick äntligen i mig lite salt. Det var många som var trötta och jag körde om lika många som körde om mig; alla har ju olika profiler gällande hastighet. Det var skönt att närma sig målet, nästan skönare detta år om jag jämför med förra året eftersom att då var det mycket mindre vind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar