Här hade jag precis kommit in i mål i Mora.
Så hade det då äntligen blivit dags för min lilla skidtur mellan Sälen och Mora.
Jag och min största supporter (a.k.a frugis) kom fram till Sälen strax före klockan 05.00 och började med förberedelserna på en gång. Först på listan stod startnummer och det hämtade jag ut i kanslit vid Vasaloppsstarten. I samma veva köpte jag ett par nya handskar, en ny mössa och energitillskott i form av bars (chokladkakor). Jag hade bestämt mig för att låta någon proffsig ta sig an fästvallan eftersom att det kan vara svårt att få till den beroende på vädret och smakar det så kostar det. Det vart i alla fall bra och så här i efterhand kan jag säga att det var värt de pengarna.
Sportdryck är A och O för att överhuvudtaget lyckas.
Tiden gick fort och före jag visste ordet av det var det dags att värma upp inför starten. Fyra helikoptrar svävade runt startfältet och det var skidåkare precis överallt. Eftersom att detta var mitt första Vasalopp fick jag starta i startled tio tillsammans med 5 000 andra glada skidåkare. Nästa år skall jag försöka att starta i startled sju eller bättre eftersom att spåren är mycket bättre då (återkommer till det här med spåren senare).
Startområdet med helikoptarar och media som bevakade starten.
08.00 gick starten och en enorm orm bestående av ca 15 100 skidåkare gav sig iväg mot Mora. Lite lustigt var att alla gav sig iväg och trodde att de skulle kunna skida på för att sedan hamna i den första backen. Det var tvärstopp i backen och tempot som gällde var snigelfart. Jag var livrädd för att mina stavar eller utrustning skulle gå sönder i trängseln, men det gick bra och efter mycket möda var jag upp på toppen.
Första kontrollen var Smågan som låg 11 km från start och strax efter starten dök de underbara distans-skyltarna upp. Skyltarna är mycket viktiga rent mentalt eftersom att de fungerar som delmål till nästa kontroll och hela tiden räknar ned antalet kilometer till Mora; det var dock lite kämpigt att se Mora 86 på den första skylten. Det första som slog mig då jag åkt ett tag var att det verkligen inte fanns en tillstymmelse till spår att åka i. Vad jag har hört i efterhand så hade det snöat, töat på natten plus att ca 10 000 andra åkare hade åkt i spåren före mig så med andra ord var det väl bara att vänja sig.
Jag tyckte att det gick bra att åka även fast det inte fanns några spår och jag stannade till ca var femte kilometer för att dricka och äta någonting. En sak som är intressant med t ex Vasaloppet, Vätternrundan osv är att man lär sig veta hur kroppen fungerar. Om du inte dricker får du ont i huvudet och om du inte matar maskineriet med energi så tappar du orken.
På väg nedför backarna efter Evertsberg.
Först kom Smågan, därefter Mångsbodarna, sedan Risberg och som en milstolpe Evertsberg. De dåliga förhållanderna i spåret gjorde att allt tog tid och tyvärr vart det en kamp mot de ökända repet. I Evertsberg kände jag mig trött, men eftersom att det var halvvägs kändes det bra mentalt och tillsammans med blåbärssoppa, sportdryck, bulle, min största supporter som matade mig med jordnötter och kanelbulle, så fick jag tillbaka massor med kraft och när jag dessutom upptäckte att det nu fanns spår att åka i så var det fullt ös som gällde. En liten bonus var att jag strax efter Evertsberg blev påhejad av min största supporter som stod och hejade på mig vid spåret.
Jag och ett helt gäng skidåkare vid Oxberg.
Nästa kontroll var Oxberg och sedan var det Hökberg och här var det samma visa som tidigare; äta och dricka massor, fylla flaska, sträcka på benen plus att frugis fanns där och hejade på mig. I Hökberg kändes det riktigt bra eftersom att kampen mot repet var slut. Jag skulle klara det! Jag stannade till och vallade om fästytan på skidorna och passade även på att prata med andra skidåakare. Det var många som hade brutit och alla jag pratade med sade att detta var ett av de tuffaste Vasalopp de varit med om.
En Duracellkanin i svart mundering! Mycket kämpa vart det.
Efter Hökberg kom Eldris och nu hade det börjat skymma. Jag hade ingen som helst koll på tiden, men det gjorde inget bortsett eftersom att Eldris låg samtidigt som nedräkningen blev ensiffrigt, dvs 9 km kvar!!! Tyvärr vart spåren dåliga igen och även fast det var skönt att bara ha några kilometer kvar så var det fortfarande krävande att ta sig till mål i Mora. Efter ett tag stod det Mora 2 km och nu spelade det ingen roll om det fanns spår eller inte. Det är en fantastiskt skön känsla att veta att man strax är framme och när jag kom fram till målområdet gav jag gärnet den sista biten. Jag vet inte vart jag fick energin ifrån, men skönt var det. Frugis fanns där och bättre kranskulla går det inte att hitta.
Totalt tog det 11 timmar och 20 minuter för mig att ta mig till Mora och nästa år kommer jag att försöka landa under tio timmar.
Ett stort tack till frugis & co, svärfar & co, L-G och alla mina vänner som hejade på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar