Vätternrundan 2007 - Under loppet

Strax före starten klockan 01.56 på lördagsmorgonen.

Jag startade 01.56 och gav mig iväg i natten tillsammans med ett gäng andra cyklister. Det var riktigt kallt och kändes skönt när vi väl kom iväg eftersom att kroppen fick börja arbeta. Jag tyckte att den första biten gick riktigt bra och höll ett ganska högt tempo. Före Gränna (80 km) hamnade jag i en klunga som höll mitt tempo och efter ett tag förstod jag att det var bara ett par av de som fanns med som cyklade tillsammans. En sak som märktes var att det var få som var villiga att turas om att dra. Det är ju inte så lätt att veta hur man skall göra men det finns ju några väl beprövade sätt, dvs antingen öppna käften och fråga eller bara ta bara kommandot, så jag tog mig fram och började turas om att dra. Två av de som cyklade i klungan hette Per och Lars och kom från Årjäng och vi höll ihop enda fram till strax före Jönköping. De frågade om jag skulle hänga med på Styrkepröven (540 km på mycket kuperad landsväg i norge), men jag sade att jag nog hoppar detta år. ;-) Per och Lars verkade vara riktigt rutinerade cyklister och hade cyklat Telemark Tours (bara 252 km kuperad landsväg i norge) för två veckor sedan. En annan sak de var noga att hålla koll på var pulsen i förhållande till farten. Jag tror faktiskt att det kan vara en bra idé att skaffa en pulsklocka.

I Jönköping (109 km) vart det ett kort stopp där jag åt korv med mos och snodde åt mig ett gäng bananer. Jag var noga med att hålla nere tiden för stoppet eftersom att jag hittills hade en bra medelhastighet på ca 32 km/h. Jag fortsatte mot Fagerhult (144 km) och nu började motvinden komma i form av kraftig sidvind. Eftersom att det var ordentlig sidvind var det inte mycket att tjäna på att cykla i klungor plus att det är en relativt konstant stigning mellan Jönköping och Fagerhult, så det var en riktigt jobbig etapp. Orken började tryta så jag fyllde på med energi-bars och söta vetebullar som jag svalde ned tillsammans med söt sportdryck. Precis allt var sött! Megablä för söta saker! Nåväl, om man ser till att svälja skiten snabbt och samtidigt tänker att det är bra för mig så går det bra.

Väl framme i Hjo (178 km) var jag riktigt trött och kände att jag inte kunde skjuta upp mitt viktiga möte med nummer två (tack för det pasta och carboloaders!), så jag tog mig till den mycket korta kön (ironi) som ledde till baja-majorna. Jag lade märke till att jag inte såg horisonten i riktning mot Hammarsundet vilket inte kändes så skönt med tanke på att jag skulle passera det om ett par timmar. När det äntligen vart min tur fick jag tillfälle att lära mig tros-tricket (byta/manipulera kläder utan att ta av sig dem, används flitigt av fruntimmer därav namnet) eftersom att det var stört omöjligt att ta av sig cykelbyxorna utan att ta av sig allt på överkroppen. Jag passade på att lämna in en del kläder eftersom att det blivit lite varmare plus att jag masserade in ormsalva (fungerade fantastiskt bra, rekommenderas varmt till ömma muskler) på lår- och vadmusklerna som värkte.

Jag rullade vidare mot Karlsborg (210 km) och nu kändes det mycket bättre både mentalt och i kroppen. Jag hade bra flyt och hittade en del klungor som höll min takt. Tyvärr såg jag en cyklist som ramlade och det verkade som om han/hon slog sig ordentligt. Jag undrar egentligen hur pass många olyckor som sker varje år? Det är ju inte konstigt att det är en del med tanke på att det är ca 17 000 cyklister som är i farten. Det Jag valde att cykla förbi Karlsborg för att i stället stanna i Boviken (232 km) där jag passade på att dricka kaffe (fantastiskt gott) och ta av mig min vindjacka eftersom att det blivit varmare.

Sträckan mellan Boviken och Hammarsundet (259 km) gick riktigt bra och jag hade mycket bra tempo. Jag höll ihop med en klunga på sju personer och vi turades om att dra en bra bit. En sak som jag lade märke till var att en del mer rutinerade cyklister hade skrivit lappar som de satt på sina ryggar med deras profil, dvs Janne, medelhastighet: 30-35 km/h, planerade stopp: Hjo, Boviken. Supersmart eftersom att då vet man ju på en gång vad personen är ute efter.

Den sista sträckan mellan Medevi (279 km) och målet (Motala 304 km) var jobbigast eftersom att jag var riktigt trött och att vinden blåste på rejält. Jag stannade till efter Medevi och mumsade cashewnötter (tack frugis) som jag sköljde ned med sötsliskigt gel och fick äntligen i mig lite salt. Det var många som var trötta och jag körde om lika många som körde om mig; alla har ju olika profiler gällande hastighet. Det var skönt att närma sig målet, nästan skönare detta år om jag jämför med förra året eftersom att då var det mycket mindre vind.

På besök i Fagersta & branden på Nisses

Äntligen framme i Fagersta!

Nu är det inte långt kvar tills det är dags för Vätternrundan som går av stapeln 01.56, lördagen den 16 juni. Jag har de-pimpat min hoj genom att skruva bort allt som väger något och som inte behövs. Träningen går riktigt bra och efter dagens cyklats så är jag uppe i 721 km sedan starten i april.

Planen för dagen var lika enkel som vanligt, dvs cykla till Fagersta, fika med gammel-svärmor och sedan cykla hem igen. Jag startade strax efter klockan tio och höll ett bra tempo på runt 30+ km/h. Eftersom att solen sken och att det inte fanns ett moln på himlen var jag mycket noga med att dricka med jämna mellanrum.

Först kom Surahammar, sedan Ramnäs och eftersom att det är mitträcken på sträckan mellan Ramnäs och Virsbo tog jag den gamla vägen mellan de två bruksorterna. Det var en fin sträcka att cykla och det jag cyklade förbi Ruukki (där en kompis jobbar), Uponor, med mera som låg strax utanför Virsbo i ett industriområde.

Sträckan Virsbo-Fagersta var ganska kuperad (backarna märks verkligen när man cyklar) men det är fint med vattnet plus att det var en bra väg att cykla på.

Väl framme i Fagersta tog jag mig till gammel-svärmor som bjöd på hallonsoda och sockerkaka (socker är bra men snabba kolhydrater, återkommer lite senare om det). Det var trevligt att träffa henne och hon berättade att hon och hennes man en gång hade cyklat ända till Göteborg i dagsetapper på tio mil. Inte illa faktiskt! Gamla människor har ofta mycket intressant att berätta som vi stressade ungdomar inte hinner lyssna på förrän vi själva blir gamla.

Nåväl, när det var dags att cykla hem igen såg jag till att fylla upp vattenflaskorna. Solsken och badväder är verkligen inget bra cykelväder om du tränar tempo så vattnet är livsviktigt! Jag kramade om gammel-svärmor och påbörjade min hemresa mot Västerås efter klockan två och cyklade förbi det gamla nedlagda bruket i Fagersta.

När jag kommit till riksväg 66 bestämde jag mig för att justera växlarna som irriterat mig ganska länge och efter en hel del mixtrande sade det bara smack-smack när jag växlade; skönt när saker och ting fungerar!

Hemresan var kämpig och det märktes efter ett tag då jag hade passerat Virsbo att energin började ta slut (sockerkaka = bara kortsiktig energi). Trötthet, huvudvärk, ingen ork ... inte bra, så jag fyllde på med en Gel (en sockersöt geleaktig sak du sprutar in i munnen, ungefär som tårtpynten man använder när man skriver namn på tårtan - jag har _självklart_ aldrig provat smaka på tårtpynt ;)) och med en powerbar (super-duper-special-müsli som blandats med en mega-söt smet som smakar något, t ex mango/hallon och som sedan täckts med en youghurt-chokladaktig-smet) - supergott! Det gick ett par kilometer och sedan fick Bamse i sig dunderhonungen till slut. Orken kom tillbaka och höll ända hem nu; på Vätternrundan kommer jag att se till att äta en bar eller någonting var femte mil för att inte gå tom på energi. Dricka är lika viktigt; iallafall för mig.

Dagens Road-Kills:

• En mås
• Ett rådjur
• En större fågel (ljusbrun)
• En grävling

Förra cykelturens Road-kills:

• En ekorre

Branden på Nisses

Jag kom fram till Nisses strax efter det att branden brutit ut.

Strax efter Lillhärad såg jag en rökpelare på flera hundra meter stiga upp från Erikslunds köpcentrum. Jag förstod på en gång att det inte var normalt och efter ca en mil var jag framme vid köpcentrat. Jag måste ha kommit strax efter att branden bröt ut och det kändes sorgligt att se allt av värde brinna upp. Det är inte bara värdet på det som brann som är sorgligt utan även det faktum att branden påverkar miljön på flera olika sätt.

Cykeltur till Kopparberg

Så då var det äntligen dags att tillbringa en dag i Kopparberg bara tillsammans med grabbarna - inga fruar bara riktiga karlar. Planen var enkel och genialisk - åka till Kopparberg, dricka öl, basta, äta gott och spela poker tills det fick vara nog.

På Valborg var vi och två andra par (plus tillhörande barn) på middag hos ett par mycket goda vänner. Det var under denna middag jag kom på den briljanta idén att jag skulle cykla till vår grabbträff i Kopparberg.

Det är inte några konstigheter med att cykla till Kopparberg utan det är samma princip som alltid när man cyklar (trampa, trampa, trampa, ...) bortsett från att det är ca 110 km som delvis är ganska kuperad (backar).

Jag startade klockan 09:00 på morgonen och påbörjade min resa längs riksväg 66. Efter ca 35 km hade jag passerat Surahammar och tog av mot Skinnskatteberg. Nu började det komma lite backar och även fast det kanske inte riktigt syns så märks alla osynliga backar när man cyklar. Nåväl temat var det samma förbi Skinnskatteberg och jag hade ett bra tempo på ca 30 km/h fram tills före Malingsbo då de riktiga backarna började komma. I samma veva kom mina kompisar ikapp mig och gav mig vatten (stort tack!). När jag till sist kom fram till Kopparberg kunde jag inte låta bli att ta fram kameran - rätt skönt faktiskt. :-)

Väl framme hade mina vänner fixat i ordning soldatens ärtsoppa med tillhörande punsch, senap, timjan och hårt bröd - helt fantastiskt gott!

Mr W. tyckte väl kanske inte att punsch var den godaste dryck som uppfunnits. Jag tycker däremot att punsch måste drickas till ärtsoppa, det blir konstigt annars.

Mr E. påpekade flera gånger att vattennivån i Ljusnarn var ovanligt låg i år. Alla som var där blev ordentligt informerade om detta faktum vilket vi även märkte när vi badade efter att ha suttit i den tokheta bastun.

Hela gänget samlat: Mr W, Mr Jag, Mr L, Mr E och Mr S.

Ett av delmålen med kvällen var ju som jag sade god mat och det var riktigt gott med oxfile. Tomatsalladen var speciellt god - helt fantastisk faktiskt.

Koncentrationen var hög under större delen av kvällen. Inga drycker såsom Sambuca, Caol Ila, vin, bärs, groggar eller dylikt förtärdes under kvällen.

Dagen efter på riktigt - starka(?) grabbar som gör sig redo för att åka hem. Jag åkte lite tidigare med tanke på att jag hade ca 4 timmar på cykelsadeln framför mig.

När jag äntligen kom hem och tog av mig hjälmen lade jag märke till de vita kristallerna i pannan. Det är salt som lagrats där hjälmen satt åt, med andra ord var det lite svettigt!

Summa summarum cyklade jag totalt 230 km med en medelhastighet på 26 km/h. Det var en fin tur och det känns som att uppladdningen inför den stundande Vätternrundan i juni har kommit igång ordentligt.

Ett superstort tack till Mr E och mina vänner för den trevliga kvällen!

AvenueQ, shopping & blondiner

Lördagen den 17 mars var dagen då det äntligen blivit dags för en dag i Stockholmen på tu man hand med ett par mycket goda vänner.

Målet för dagen var shopping, skumpa, god mat, mera skumpa, musikal, paaartyyy i bratsens förlorade land (alla talar svenska).

Väl framme checkade vi snabbt in för att på så sätt optimera den faktiska shoppingtiden. Shopping är ett mycket intressant fenomen där man kan göra s.k. fynd som sedan ger personen i fråga en viss form av tillfredställelse (stimulus response). Ibland kan man hitta saker på REA och som en god vän sade är REA ett tillfälle då du kan hitta saker du absolut inte behöver till ett pris du inte kan motså.

Män brukar i regel tänka A -> B, dvs jag behöver en ny skjorta -> jag köper skjorta nu bums -> klart! Kvinnor däremot följer ett annat mönster som kan liknas med konkreta och tydliga saker som t ex vädret, dvs typ jag behöver en något, kanske ett plagg -> oj! kolla vilken kjol! -> nämen här fanns det ju skor också (aj, aj, aj) -> oj 30% rabatt gör att jag SPAR flera hundra kronor -> fast jag skulle ju ha en topp ju -> ... -> jaha ja, då var det bara ... -> titta här, titta där, titta everywhääär -> klart!

Puh! Livet är hårt och efter en stund tog vi oss till champagnebaren på NK där vi pustade ut över ett varsit glas champagne. Mer shopping (shopping tar tid) och före vi visste ordet av det var det dags att ta oss tillbaka till hotellet för att förbereda oss inför kvällens main attraction - AvenueQ. En snabb cesarsallad fick sätta livet till över ett ännu snabbare glas champagne och sedan vart det språngmarsch (baaraa tio minuter) till Maxim där föreställningen visades.

AvenueQ handlar om vuxna människor som har vuxna problem - dvs de är ensamma och blir aldrig bjudna ut på en date, har inget jobb, bor i garderober (som de egentligen skulle behöva komma ut ur), helt plötsligt hamnar i säng med varandra och så tycker de om att surfa på internet för att se på PORR!!! Kort och gott så utspelar sig handligen på gatan Avenue Q i New York där ett gäng personer bor i samma hus lever olika liv och alla har drömmar.
Kate Monster är lärarassistent på en skola där hon hjälper fröken von Surfitt att ta hand om elever. Princeton är precis klar med skolan och har fått ett bra jobb som han sedan blir av med före han ens hunnit börja. Nicky är arbetslös och bor hemma hos sin kompis, Rod som har en garderob han behöver komma ut ur. Treckie Monster tycker inte om att träffa folk utan trivs bäst med att surfa PORR hela dagarna! Lucy T. Slut är super-snygga-bimbo-baben som har äkta bröst, här är det kvantitet som gäller. Det finns fler karaktärer i pjäsen som var väldigt rolig och bra gjord. Bäst var dålig-idé-björnarna (Princeton och Kates undermedvetna) som kom med bra förslag som: -ta en öl, nej ta två, nej förresten köp en hel platta, JAAAAAAA!!!!
Skådespelarna var fantastiskt duktiga, det var en bra story med bra musik och jag rekommenderar AvenueQ varmt.

Efter föreställningen var vi hungriga och det problemet löste vi på Brasserie Gôdot med en varsin Chevre Cháud tillsammans med en god Caïpirinja. Eftersom att det är gott med drinkar slank det ner flera (som höll de andra sällskap i magen). Vi smet vidare till hotellet för att testa om drinkarna var goda där också (smakade snudd på bättre faktiskt) för att sedan halka in på Sture Compagniet. Jaha, då var man på var man på folkdans igen. Vi shakade loss och jag reflekterade över att det satt ett gäng damer på ena sidan; ett gäng karlar på andra; medans merparten minglade runt, dansade och hade kul - precis som för hundra år sedan. Jag tycker om s k spretig dans, dvs springa-på-stället-dans och inte alls den här jag-dansar-med-mig-själv dansen som verkar regera nu för tiden - DET VAR BÄTTRE FÖRR! Vi höll ut en timme eller så för att sedan äntligen dyka i säng.

Tack till våra vänner för en supertrevlig kväll och till farmor för barnvakt!

PORR!

Vasaloppet avklarat - 2/4 av en svensk klassiker

Här hade jag precis kommit in i mål i Mora.

Så hade det då äntligen blivit dags för min lilla skidtur mellan Sälen och Mora.

Jag och min största supporter (a.k.a frugis) kom fram till Sälen strax före klockan 05.00 och började med förberedelserna på en gång. Först på listan stod startnummer och det hämtade jag ut i kanslit vid Vasaloppsstarten. I samma veva köpte jag ett par nya handskar, en ny mössa och energitillskott i form av bars (chokladkakor). Jag hade bestämt mig för att låta någon proffsig ta sig an fästvallan eftersom att det kan vara svårt att få till den beroende på vädret och smakar det så kostar det. Det vart i alla fall bra och så här i efterhand kan jag säga att det var värt de pengarna.

Sportdryck är A och O för att överhuvudtaget lyckas.

Tiden gick fort och före jag visste ordet av det var det dags att värma upp inför starten. Fyra helikoptrar svävade runt startfältet och det var skidåkare precis överallt. Eftersom att detta var mitt första Vasalopp fick jag starta i startled tio tillsammans med 5 000 andra glada skidåkare. Nästa år skall jag försöka att starta i startled sju eller bättre eftersom att spåren är mycket bättre då (återkommer till det här med spåren senare).

Startområdet med helikoptarar och media som bevakade starten.

08.00 gick starten och en enorm orm bestående av ca 15 100 skidåkare gav sig iväg mot Mora. Lite lustigt var att alla gav sig iväg och trodde att de skulle kunna skida på för att sedan hamna i den första backen. Det var tvärstopp i backen och tempot som gällde var snigelfart. Jag var livrädd för att mina stavar eller utrustning skulle gå sönder i trängseln, men det gick bra och efter mycket möda var jag upp på toppen.

Första kontrollen var Smågan som låg 11 km från start och strax efter starten dök de underbara distans-skyltarna upp. Skyltarna är mycket viktiga rent mentalt eftersom att de fungerar som delmål till nästa kontroll och hela tiden räknar ned antalet kilometer till Mora; det var dock lite kämpigt att se Mora 86 på den första skylten. Det första som slog mig då jag åkt ett tag var att det verkligen inte fanns en tillstymmelse till spår att åka i. Vad jag har hört i efterhand så hade det snöat, töat på natten plus att ca 10 000 andra åkare hade åkt i spåren före mig så med andra ord var det väl bara att vänja sig.

Jag tyckte att det gick bra att åka även fast det inte fanns några spår och jag stannade till ca var femte kilometer för att dricka och äta någonting. En sak som är intressant med t ex Vasaloppet, Vätternrundan osv är att man lär sig veta hur kroppen fungerar. Om du inte dricker får du ont i huvudet och om du inte matar maskineriet med energi så tappar du orken.

På väg nedför backarna efter Evertsberg.

Först kom Smågan, därefter Mångsbodarna, sedan Risberg och som en milstolpe Evertsberg. De dåliga förhållanderna i spåret gjorde att allt tog tid och tyvärr vart det en kamp mot de ökända repet. I Evertsberg kände jag mig trött, men eftersom att det var halvvägs kändes det bra mentalt och tillsammans med blåbärssoppa, sportdryck, bulle, min största supporter som matade mig med jordnötter och kanelbulle, så fick jag tillbaka massor med kraft och när jag dessutom upptäckte att det nu fanns spår att åka i så var det fullt ös som gällde. En liten bonus var att jag strax efter Evertsberg blev påhejad av min största supporter som stod och hejade på mig vid spåret.

Jag och ett helt gäng skidåkare vid Oxberg.

Nästa kontroll var Oxberg och sedan var det Hökberg och här var det samma visa som tidigare; äta och dricka massor, fylla flaska, sträcka på benen plus att frugis fanns där och hejade på mig. I Hökberg kändes det riktigt bra eftersom att kampen mot repet var slut. Jag skulle klara det! Jag stannade till och vallade om fästytan på skidorna och passade även på att prata med andra skidåakare. Det var många som hade brutit och alla jag pratade med sade att detta var ett av de tuffaste Vasalopp de varit med om.

En Duracellkanin i svart mundering! Mycket kämpa vart det.

Efter Hökberg kom Eldris och nu hade det börjat skymma. Jag hade ingen som helst koll på tiden, men det gjorde inget bortsett eftersom att Eldris låg samtidigt som nedräkningen blev ensiffrigt, dvs 9 km kvar!!! Tyvärr vart spåren dåliga igen och även fast det var skönt att bara ha några kilometer kvar så var det fortfarande krävande att ta sig till mål i Mora. Efter ett tag stod det Mora 2 km och nu spelade det ingen roll om det fanns spår eller inte. Det är en fantastiskt skön känsla att veta att man strax är framme och när jag kom fram till målområdet gav jag gärnet den sista biten. Jag vet inte vart jag fick energin ifrån, men skönt var det. Frugis fanns där och bättre kranskulla går det inte att hitta.

Totalt tog det 11 timmar och 20 minuter för mig att ta mig till Mora och nästa år kommer jag att försöka landa under tio timmar.

Ett stort tack till frugis & co, svärfar & co, L-G och alla mina vänner som hejade på mig!

Operation: Vasaloppet

Efter en lång tids velande fick jag äntligen tummen ur (tack frugis) och bestämde mig för att genomföra Vasaloppet. Detta skedde på söndagen, en vecka före det aktuella evenemanget som skulle äga rum mellan Sälen och Mora.

För att lyckas genomföra Vasaloppet hade jag först ett par konkreta problem att ta itu med:

1. Jag hade inga skidor.
2. Jag hade inte åkt på längdskidor sedan jag åkte vita blixten under lumpentiden. Dessförinnan åkta jag längdskidor i norge då jag var barn (~8 år gammal).
3. Jag hade inget startnummer till Vasaloppet (lite trivialt kan tyckas).

Under måndagen köpte jag mig ett par fina Salomon-skidor med pjäxor och stavar. Som vanligt var det en massa extra saker som behövdes så det vart billigt som vanligt (ironi).

För att kunna åka på skidorna behövde jag valla dem och eftersom att jag är totalt orädd för nya saker jag inte testat på tidigare gav jag mig in i den veteskapen med mottot -De dummaste bönderna får de största potäterna.

Vallningen var inte så svår att göra och jag offrade vårt strykjärn för glidvallan och lade stor möda på att göra som det stod på paketet. Fästvallan är något av det viktigaste i längdskidåkning och jag strök ut den ordentligt på fästytan under skidan.

Lite senare på kvällen var det dags att provåka skidorna och det fanns gott om snö i spåret på Rocklunda. Totalt han jag åka 75 km före Vasaloppet på söndagen och tekniken började komma sakta men säkert under veckan. Jag hann självklart med ett antal olika vurpor och ju mer jag åkte, desto stöddigare blev jag i spåret.

Det sista problemet var ju min biljett till folkfesten, dvs att få ett startnummer. Lyckligtvis fanns det en tjänst på Vasaloppets hemsida där man kunde köpa och sälja andras startnummer och efter lite letande lyckades jag få tag på en kvinna som sålde sin plats (hon hade tränat för lite ... bara 50 km). Det vart en bra affär och jag betalade bara en tedjedel mot vad det borde ha kostat egentligen.
Nåväl, då var det bara att få det registrerat hos Vasaloppet som återstod och detta kunde bara göras på plats i Mora. Lyckligtvis har jag en gammal vän i Mora och han hjälpte mig att även lösa detta problem (tack L-G!).

Alles klar! Då var det bara det roliga kvar att göra!

Orup & Lena

Orup, Lena och Karaoke-japanerna - hela publiken sjöng karaoke!

Orup & Lena har tillsammans satt ihop en superbra show på China-teatern i Stockholm och jag kan rekommendera den varmt om ni gillar deras musik.

Orup har gjort många bra låtar (Regn hos mig) och Lena har funnits med väldigt länge och tillsammans tyckte jag att de var fantastiskt bra.

Jag gillade verkligen när Orup körde en aukustisk version av Mercedes tillsammans med sitt band och det syndes verkligen att han/de tyckte om att lira - grymt duktiga. Ett annat inslag som jag tyckte mycket om var när Orup och Lena satt och pratade samtidigt som de pratade och spelade varandras låtar. Lena var riktigt duktig på piano; något som jag inte vetat och Orup hade sin gitarr.

Bäst var karaoke-japanerna som rockade loss - ett genidrag!